Lyssnar på en kille frän Bollebygd som med poetiska texter skriver om de mörka stunderna i livet då hjärta och hjärna ockuperas av de mörka tankarna. De som måste ut och belysas för att få perspektiv. Den där känslan man hade som ung men som idag inte dyker upp lika starkt. Den där känslan som fick en att skriva av sig. Kan sakna den på ett sätt för den skapade en kreativitet som inte kommer fram på samma sätt när allt ligger till ro i själen.
Sitter jag med min kamrat på en sönderskjuten bar
som vi mellanlandat på i vårat krig.
Jag är en enkel korpral som inte många kronor har
för jag har ej varken klass eller stil.
En livskorpral.
En trasig enkel livssoldat.
En sån som endast söker svar.
Mina kamrater börja tvivla många andra lever förtvivlat
men de slåss här vid min sida tills vi dör.
Våran fiende är livet vi skall slå nån med tiden för vi slåss
för det som hansar och förstör.
En livskorpral.
En trasig enkel livssoldat.
En sån som endast söker svar.
En trasig livskorpral.
Vi tar i våra vapen för att fortsätta detta tåget
som skall leda oss mot lycka eller nåt.
Vet nog ej vad vi vill ha men just det är vad vi skall ta
det är något som vi alla fall förstått.
En livskorpral.
En trasig enkel livssoldat.
En sån som endast söker svar.
En livssoldat.
En trasig enkel livskorpral.
Jonathan Brundin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar