Att bli äldre

 Att fylla 55 är fint. Man är mitt i livet och fortfarande i form att göra nästan vad man vill. I alla fall sådant man har lust med. För det är något som blir viktigare, att välja vad man har lust med. Och alla fina barn som man har. Att få följa dem och vara en del av en kedja. Tänker på mina föräldrar och att jag är en del av deras historia och att min historia blir en del av mina barns historia. Fint och oändligt.

Tänker på hur det var förr då människor vid min ålder var utslitna och satt i finstolen med knut i grånat hår och svart klänning, med de knotiga arbetsförstörda händerna i knät på sin 50-årsdag. Någon slags bekräftelse på ett färdigt liv. Nedmonteringen av kropp och förmågor var redan långt gånget. 

Idag med vår standard och våra möjligheter att ha hälsa och må gott så blir man förundrad över att så många ändå inte mår väl. Andra plågor och förslitningar drabbar oss p g a våra levnadsvanor. Vi rör oss för lite, vi stressar våra sinnen med för många intryck. Vi äter för mycket och fel saker. Det som är positivt är ju att vi kan göra val, vi kan förändra vanor, vi kan bestämma oss för att ta hand om oss...det kunde inte gamla farmor mor eller mormors mor. 

Avslutar med kloka ord av Sting: 

Jag har levt merparten av mitt liv. Jag har mindre framför mig än bakom mig. Antingen blir man morbid eller så säger man: Från och med nu kommer alla upplevelser att bli mycket rikare, eftersom de är begränsade. ~ Sting

Face to face

Att syna sig själv, att bli klok på sig själv är något som ständigt dyker upp i allehanda självförverklingssidor. Vi behöver göra oss medvetna om vem vi är och hur vi tänker och känner för att också kunna förstå vår omvärld. Ordspråket "Genom sig själv känner man andra" talar om samma sak.
Med åldern tycker jag mig bli mer och mer förlåtande mot mig själv och upplevelser och oförrätter, misslyckanden och rädslor intar inte längre sådan stor plats i sinnet. På något sätt har det jämnats till, slipats ner de där känslosvallen. Det betyder inte att känslor inte längre är starka men det är andra saker som blivit viktiga.
Det betyder kanske också att jag blivit mer tolerant och överseende också mot andra. Gränsen mellan mitt jag och andras jag blir suddigare. Familj och mänskliga nära möten känns viktigare än jagandet efter perfekta jaget och livet. Det är i mötena jag också lär om mig själv och växer. Jag är en observerande människa och älskar att observera människor, liv och händelser. Att blunda och föreställa sig och att skriva och läsa är mitt sätt att känna. Min inre värld är min kompass i livets virrvarr.

Att få vila i tankar i ensamhet är viktigt för mig men tankarna är oftare uppfyllda av vad livet skall erbjuda framöver än vad som upplevdes igår.

Det känns skönt att vara mig just nu.