Att syna sig själv, att bli klok på sig själv är något som ständigt dyker upp i allehanda självförverklingssidor. Vi behöver göra oss medvetna om vem vi är och hur vi tänker och känner för att också kunna förstå vår omvärld. Ordspråket "Genom sig själv känner man andra" talar om samma sak.
Med åldern tycker jag mig bli mer och mer förlåtande mot mig själv och upplevelser och oförrätter, misslyckanden och rädslor intar inte längre sådan stor plats i sinnet. På något sätt har det jämnats till, slipats ner de där känslosvallen. Det betyder inte att känslor inte längre är starka men det är andra saker som blivit viktiga.
Det betyder kanske också att jag blivit mer tolerant och överseende också mot andra. Gränsen mellan mitt jag och andras jag blir suddigare. Familj och mänskliga nära möten känns viktigare än jagandet efter perfekta jaget och livet. Det är i mötena jag också lär om mig själv och växer. Jag är en observerande människa och älskar att observera människor, liv och händelser. Att blunda och föreställa sig och att skriva och läsa är mitt sätt att känna. Min inre värld är min kompass i livets virrvarr.
Att få vila i tankar i ensamhet är viktigt för mig men tankarna är oftare uppfyllda av vad livet skall erbjuda framöver än vad som upplevdes igår.
Det känns skönt att vara mig just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar