I en liten betablockerare finns kraften att dämpa. Den lilla tabletten som gör att mitt hjärta inte jagar på så infernaliskt utan tuffar på som ett gammalt ånglok, och sänker mitt blodtryck, hjälpte mig att sjunga i mic och solo i aulan förra onsdagen. Bara det att det inte går att få hjärtklappning får mig att våga göra något jag aldrig skulle kommit på tanken att göra förut Skumt. Den har påverkan på sinnet fast den egentligen inte har det. Eller så är det kanske snarare så att uteblivna kroppsliga reaktioner skapar uteblivna känslor och reaktioner. Funderar på om förälskelse blir svår att känna om man inte får hjärtklappning? Eller rädsla.? Kan man vara rädd utan hjärtklappning?...sånt kan man fundera över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar